Kiselalger (Bacillariophyta)

Kiselalger (Bacillariophyta)

Kiselalger

Artgruppen kräver vanligen mikroskop för att kunna identifieras

Kiselalger är ofta den dominerande alggruppen på ytor i sötvatten. Det är en mycket mångformig och artrik grupp. Deras skal är uppbyggt av kisel och det är ofta skulpterat och mönstrat på ett artspecifikt sätt. Skalet består av två delar eller halvor där den övre passar in i den undre delen ungefär som locket på en snusdosa.

Man brukar dela in kiselalgerna i två grupper, den ena består av arter med från ovansidan helt runda skal (centriska kiselalger) och den andra består av arter med från ovansidan mer eller mindre avlånga skal (pennata kiselalger). Ibland kan dock de med runda skal sitta ihop i avlånga trådar eller vara så höga att de upplevs som avlånga när man tittar på dem i mikroskop.

Kiselalger finns också i plankton och i många sjöar utgör de den dominerande växtplanktongruppen, särskilt på vår och höst. De äts bl.a. av filtrerande hinnkräftor och av vissa hoppkräftor. Eftersom dessa kräftdjur i sin tur äts av t.ex. fiskyngel och planktonätande fiskarter är kiselalgerna ofta en viktig bas för fiskproduktionen.

Kiselalger är mycket vanliga som påväxt i sötvatten. När kiselalger växer på ytor under vatten ser man det som ett brunt ludd. Mångfalden av kiselalger i denna påväxt kan vara mycket hög. Dessutom har kiselalger visat sig vara bra indikatorer på miljöförhållandena i vattnet. Olika arter kan t.ex. ha olika krav eller tålighet vad gäller pH, näringsförhållanden eller miljögifter. Analys av kiselalger har därför utvecklats till en viktig metod för miljöövervakning i sötvatten.

Samtidigt är det svårt att bestämma kiselalger till art. Ofta används strukturer på skalytorna som artskiljande egenskaper och de strukturerna framträder ofta dåligt i vanliga ljusmikroskop. Vid professionell artbestämning av kiselalger behöver man därför behandla proven med kemiska ämnen och ha tillgång till särskilda mikroskop som ger bra avbildningar av kiselskalens strukturer.

De kiselalger som lever som påväxt äts också av olika djur. Viktiga är bl.a. snäckor, larver av nattsländor, vissa larver av dagsländor samt många av de mikroskopiska djurformer som påträffas i strandzonens påväxt. Snäckor i sötvatten är särskilt välkända påväxtätare och där de får utvecklas fritt kan mängden påväxt, inklusive mängden kiselalger, ibland vara låg. Effekten på mängden kiselalger kan enkelt studeras i experiment där man medvetet placerar ut och/eller plockar bort betande snäckor på Virtue-rack.

Kiselalgernas skal har således unika egenskaper. Hos en del arter tycks skalet vara uppbyggt av en kristallstruktur som bidrar till att koncentrera ljus på ett effektivt sätt. En del kiselalger kan därför utföra fotosyntes även i miljöer med mycket låg ljustillgång. Skalen är även mycket beständiga mot nedbrytning och kan finnas kvar i sediment under lång tid. I bl.a. norra Europas sötvattensmiljöer producerades det stora mängder kiselalgsskal under och mellan istiderna. När den senaste inlandsisen smälte och stora isdämda sjöar tömdes på vatten frigjordes på en del platser mäktiga avlagringar av den speciella jordart som kallas för kiselgur. Den kan ibland bestå av mer än 95% kiselalgsskal. Kiselgur var det material som Alfred Nobel använde när han stabiliserade det annars mycket explosiva ämnet nitroglycerin. Han lät kiselgur absorbera nitroglycerin och patenterade produkten som dynamit. Senare byttes kiselguren ut mot andra ämnen i dynamit men det är ändå ett faktum att kiselalgernas skal haft en viktig roll i svensk vetenskaps- och industrihistoria.