Fåborstmaskar (Oligochaeta)

Fåborstmaskar (Oligochaeta)

Tubifex (ca 50 mm, med rören)

Artgruppen kräver vanligen stereolupp för att kunna identifieras

Fåborstmaskar kan påträffas i väldigt många olika miljöer, inklusive sötvattensmiljöer som sjöar, rinnande vatten, källor och grundvatten. Fåborstmaskar är segmenterade och på många av segmenten har de ett antal borst arrangerade i grupper eller buntar. Borsten anses dock vara jämförelsevis få till antalet, vilket förklarar gruppens svenska namn. Borstens antal och utseende, liksom egenskaper i munregion och hos könsorganen, är viktiga egenskaper vid artbestämningen. De sötvattenslevande fåborstmaskarna är nära släkt med de landlevande maskar vi brukar kalla daggmaskar. I sötvatten finns dock många arter med väldigt långa och kraftiga borst varför man inte alltid associerar till daggmaskar när man ser dem första gången.

Arterna i sötvatten är inte heller lika storvuxna som landlevande daggmaskar. De är vanligen kortare än 5 cm, ofta avsevärt kortare. Könsmogna individer har en förtjockad region i främre halvan av kroppen, en s.k. gördel, som producerar en kokong vid äggläggningen som skyddar äggen. Hos många arter är det även vanligt med könlös fortplantning.

Många fåborstmaskar lever på bottnarna i sjöar och vattendrag där de livnär sig på sedimentets organiska material och de mikroorganismer som finns där. Precis som bland fjädermygglarverna finns det här arter som klarar mycket låga syrehalter, bl.a. genom att de tar hjälp av det syrebindande röda färgämnet hemoglobin. Dessa röda fåborstmaskar, framför allt av släktet Tubifex, kan ibland massföröka sig i vatten som utsätts för kraftig förorening av organiskt material. Det finns även några specialister vad gäller diet hos fåborstmaskar. Några arter är rovdjur på andra mikroskopiska djur i vattnet och det finns t.ex. arter som är parasiter inne i snäckor och musslor.

Fåborstmaskar är även vanliga på ytor i vattenmiljön, t.ex. på stenar och växtlighet. Där äter de framför allt av den mikroskopiska påväxt som finns där. Fåborstmaskar är därför vanliga även på Virtue-skivor. En ofta påträffad art är Stylaria lacustris, som har en karakteristisk lång ”tunga” eller s.k. proboscis.

Fåborstmaskarna och några andra närbesläktade djurgrupper har varit svåra att ordna upp vad gäller evolutionärt släktskap. Efter att DNA-analyser har visat att fåborstmaskarna, iglarna och några andra maskgrupper har ett gemensamt genetiskt ursprung har de nu sammanföras i en ny taxonomisk enhet, klassen Clitellata. Det rekommenderade svenska namnet på den gruppen organismer är gördelmaskar.